Men igår den 8e juni var det ett år sen morfar valde att lämna oss. Det sjuka är att jag fortfarande inte förstått det. Att jag varje gång då vi passerar töre tänker "nämen nog var det längesen jag träffat morfar", innan jag kommer på mig själv. Näe juste, morfar kommer jag inte se i livet igen. Jag hoppas iaf att han har det bra och vakar över oss. Du fattas oss! <3