Då har man äntligen sett den omtalade filmen och jag kan säga att jag är inte besviken. Den var ju riktigt bra! :) Hade inte direkt några förhoppningar om den och det är jag glad för. Det brukar lyckas förstöra vare sig man vill lr inte. Hur som haver var den mer än godkänd hos mig! :)

Det jobbiga i filmen är att morfar är med som statist. Har hört att man ser honom i en utav scenerna i kyrkan, dock lyckades jag inte se han där iaf. Men utanför kyrkan så ser man honom bakifrån, gåendes.
Så fort jag såg honom pausade jag och ropade hit Mattias, men så fort jag tröck på play och han började gå så började tårarna spruta. Bara sådär. Bara utav att se honom gå. Vara levande. Kändes obehagligt och underbart på samma gång.

För er som inte vet så lämnade morfar oss den 7 juni 2011. Han tog livet av sig. Har fortfarande inte förstått det och kommer på mig själv ibland att jag tänker, "Näe men oj vad längesen jag träffat morfar. Han måste ju få se hur stor Molly blivit".
Det jobbiga med människor som tar bort sig är att man inte hinner förbereda sig det minsta lilla. Pang bom så är dom borta. Har två i min närhet som valt den vägen. Det är vidrigt och sjukt svår hanterligt.

Nåja, nu ska jag försöka skaka av den där...obehagliga(?) känslan och försöka sova. Det behövs.
Godnatt gott folk!

Må du vila i frid morfar. Du är saknad ♥