Jag mår illa. Det trycker i huvudet. Det gör ont i hjärtat.

Nej, jag är inte sjuk. Jag mår "bra", det är bara det bittra verkligheten som sprungit ikapp mig. Jag har verkligen gjort allt i min makt att förtränga, låtsas att inte veta vad som komma skall. Men det gick inte mer. Imorgon är dagen jag och Mattias så länge fasat över. Vi ska till veterinären och låta My somna in :S

Myran är drygt 10 år och visar mer och mer för varje dag att hon mår inge bra. Vissa dagar skriker hon till då man klappar henne (misstänker ont i lederna). Hon hostar och kraxar för ingenting. Hon orkar knappt busa mer :( Det är inte alls samma hund som det bara var för ett par månader sen.
Dock ändrar inte detta hur äckligt jävla piss dåligt man kommer må imorgon och den närmsta tiden då hon inte kommer vara närvarande. Hela omställningen i allmänhet. HUVVA!

Tårarna och verkligheten brast nu när jag var ute med henne på kvälls promenaden och jag började tänka att detta verkligen var sista kvälls promenaden någonsin med henne. Det gör så ont varje gång hon tittar på mig, ovetandes om morgondagen. Jag känner mig som världens uslaste människa även om jag innerst inne vet att detta är det rätta beslutet, hon mår inte bra. Men som sagt gör det så sinnessjukt ont! Att man kan bli så fäst vid en lurvig liten varelse på fyra ben.

Min älskade lilla prinsessa, du kommer alltid vara min första bebis och jag kommer alltid älska dig.

Min lilla snutte :'( <3