Hej.
Jaa asså jag vet att jag är helt värdelös på att uppdatera bloggen. Men denna gång har jag faktiskt en bra anledning. Om ni läst nått av mina tidigare inlägg så har jag juh förklarart sundeby historien rätt detaljerat så ni ska förstå. Hur som haver fick jag juh åka hem på lördagen (5/9) men hann dock bara vara hemma ett par dagar. På måndag kväll började jag spy som en dåre och må rikitigt dåligt. Tjurig som jag är så ville jag givetvis inte tbx till sunderbyn (tror inte man kan vara mer less det stället än vad jag är!?). Men på tisdags kvällen, efter att inte ha kunnat fått behålla så mkt som vatten sen måndags så höll jag juh på att torka ut. Det var bara bita i det sura äpplet och åka in akut.

Givetvis vart jag inlagd igen. Dom hann ta hur många prover som helst på väldigt kort tid och konstaterade snabbt att jag ska ingen annanstans än till "min kära" avdelning 49 som jag så många gånger tidigare legat på.
Blodet jag hade i magen hade mest troligt blivit infekterat vilket gjorde att jag mådde rent sakt som ett svin. Jag hade hög feber hur mkt medicin jag än fick. Tillslut fick jag beskedet om att det blir att operera sig igen. Dom var helt enkelt tvugna att ta bort blodet. Så på onsdags kvällen nu veckan som var, så rullades jag återigen in på operations bordet. Min 7:e operation i samband med cystorna, inom ett år. Helt sjukt!
Tack gode gud var inte själva operationen särskilt omständig och jag mådde bättre direkt efter operationen. Febern var borta och jag började piggna till och kunde äntligen få äta igen!
På torsdags morgon fick jag äntligen åka hem igen, vilket var guld!

Men nu är jag så spy less på sjukhus som man bara kan vara. Missförstå mig inte nu, dom är grymm dom som tagit hand om mig. Alla sjuksystrar är så oroliga för mig och kommer springades direkt om det är något. Men bara tanken på att få lägga sig i en läkar säng igen får mig att rysa. Jag är så spy less att åka in och ut som en jo-jo från sunderbyn. Jag håller verkligen alla tummar och tår för att jag ska slippa åka in den närmsta tiden igen.
Nu har jag dessutom fått en tid så dom ska börja planera vad dom ska göra med mig, för dom sa själv att dom kan inte fortsätta operera mig varannan månad. Jag har så mkt ärr i magen så varje gång dom nu opererar mig så höjs riskerna så mkt mer för att jag ska börja blöda lr liknande. (som jag nu gjorde sist). Men vad ska man säga? Detta tillhör mig vardag, den värsta tanken är att man kanske ska leva med detta resten av sitt liv. Det är faktiskt något som skrämmer mig.

Nu har jag skrivit så jäkla mkt så en klapp i ryggen på er som faktiskt tagit er igenom texten. Inte för att det egentligen spelar nån roll, ibland är det trots allt bara skönt att skriva av sig.
nåja nu ska jag krypa ner i sängen brevid min älskades sida. Något jag faktiskt börjat uppskatta sååå mkt mer efter att ha tillbringat så många nätter i en sjukhus säng utan honom vid min sida. Ajja, Godnatt folket!