Det skulle vart du

Nu känner jag att det är dags att skriva, egentligen inte för någon annans skull än min egen, men samtidigt lite för vissa andras skull för att slippa ta allting om och om igen. Jag vet egentligen inte hur eller vart jag ska börja men jag ska försöka.
 
Jag kan inte få barn utan hjälp med ivf behandling då mina äggledare var värdelösa så Molly (som de flesta vet) är provrörsbefruktad som det så fint heter. Ja hon är min och Mattias helt och hållet.
Iaf fick vi henne på första försöket och som sagt är hon det bästa jag vet, min livs kärlek.
 
I sommras när jag var kryptisk i bla bloggen så var det för att jag och Mattias bestämt oss för att fösöka bygga ut familjen, ett syskon till Molly, en familj på fyra, ja ni fattar. I September var det dags för behandlingen och i Oktober för själva ivfn. Allting gick jätte bra och jag fick ett fint ägg insatt, allting var bra.
Sen åkte vi hem och fick snällt vänta i 3 veckor innan det var dags för att ta graviditetstestet. Den väntan är förövrigt vidrig!
Tiden gick och tillslut var vi framme vid testdagen. Nervositeten den dagen, dom minutrarna går inte att förklara. Jag går iaf ut från toaletten chokad, glad och lättat. Det var positivt. Vi skulle få en lillebror/lillasyster.
Ringe till Umeå för att meddela resultat och dä berättade dom även att jag var beräknad den 1 Juli.

Veckorna gick och allting var bra. När jag gick in i v7 började jag blöda och tankarna om att få ett till barn blev plötsligt mer overkliga. Någonting kan trots allt gå fel. Jag var i kalix hos pappa och blödde torsdag, fredag, lördag (inte så mkt men tilräckligt för att tankarna skulle sättas igång). Söndag åkte jag till mamma och skulle sova över, blödde ingenting på hela söndagen så hoppet hann stiga igen.
Den natten sov jag jätte dåligt och hade ont i magen av och till och jag väntade på att någonting skulle hända, men ingenting och jag lyckades tillslut somna.
 
Någon gång efter 7 på måndagen den 12/11 vaknade jag av en våg med blod och jag springer på toa. Trött, yrvaken och chockad går jag efteråt och lägger mig, fattar inte riktigt vad som hänt fören jag kryper ner bredvid min sovande Molly. Då slog det mig som ett knytnävslag i ansiktet. Jag hade förlorat det som skulle bli en lillebror/lillasyster till min fina Molly, och där brast det för mig.
Första timmarna ville inte tårarna rinna, jag bara grät och grät. Fick tillslut tag i Mattias som var på övning som kom så fort han kunde. Men innan han hade hunnit fram så hade tårarna slutat rinna. Det gjorde så ont i ögonen så det gick inte att gråta mer. Den kramen, Mattias famn, my god!
 
Resten av dagen är jag helt flummig i huvvet och den känns mest som en fylla innehållande en massa minnesluckor.
 
Dagen efter kändes det dock bättre. Jag är/försöker vara en sån som inte bara ser det negativa utan jag vill/måste se något positivt. Det hade kunnat vara värre. Jag kan fortfarande få barn (det har jag världens finaste unge som bevis på), jag hann inte gå så långt in i graviditeten att jag hann knyta an. hellre nu än flera veckor fram eller ännu värre...
Det är klart som faan det känns jobbigt, orättvist, ledsamt, you name it! En ivf resa tar på psylet, kroppen och plånboken, det är inte "bara att göra det", MEN, jag KAN fortfarade få barn, det är min huvudsak, det är det som gör att jag vägrar hänga upp mig för det. Det lär väl gå i perioder, men jag och Mattias är helt överens om att försöka igen. Inte om en vecka, månad eller i år, men nångång. Just nu försöker vi väl var och en plåstra om såren som uppstått och bara försöka acceptera vad som hänt.
Mattias och Molly är min familj, mitt allt. Utan dom är jag luft och det fantastiska är att jag har just dom. Min familj, mitt allt! <3


Kommentarer
ellenojag

Storkram från oss nere i Söder!! nästa gång är det er tur, känner det på mig, Kram på er alla tre <3

2012-11-19 @ 10:55:06
URL: http://ellenojag.blogspot.com
Johanna nilsson

massa <3 till er!!!! Älskar dig & saknar dig så mkt!

2012-11-20 @ 12:24:40
Maria Jonsson

Åh vad ledsen jag blev att läsa detta, så otroligt tråkigt Emelie och Mattias! Men nästa gång kommer det säkert att gå, Massor av kramar!

2012-11-24 @ 21:32:42


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0